torsdag 5 november 2009

Silas

Provade att ligga på en spikmatta igår kväll för första gången i mitt liv. Hade upp till öronen med viktigtattgöra-saker, de har liksom lyckats lägga sig på hög runt omkring mig på sistone. Och så några tuffa dagar på jobbet på det såklart. Då tänkte jag! ”Fan det är kanske nu man ska lägga sig på en sån där spikmatta!”


När jag lånade mattan blev jag rekommenderad att lägga en madrass under för att göra det hela lite mjukare och få ett jämnare tryck. Men nae, ska det va ska det va… efter ett par tuffa arbetsdar kan man behöva en rejäl dos med spik utan lullull, resonerade min lilla hjärna.


Jag lägger mig således bestämt på mattan och försöker väl tänka på skuttandes små rosa får, samtidigt som spikarna ivrigt borrar sig in i min arma rygg… Aj. Biterihop..aj.


”Så här ska det va” tänker jag och försöker slappna av..


Efter en liten stund inser jag att jag är så jävla trött att jag förmodligen inte kommer kunna resa mig upp igen. Någonsin.. eller kanske morgonen efter med en nyskapad body modification på ryggen. Simon, det levande durkslaget?


Ungefär samtidigt som jag inser vilken opassande musik jag har spelandes på datorn (jag lovar, av en händelse, nine inch nails. Och sist jag lyssna på dem var typ i gymnasiet..), börjar jag känna hur smärtan byts ut mot en stigande värme i ryggen.


Vet inte hur länge jag ligger där på golvet, men nog fan inbillar jag mig att det känns skönt! Och så var det kanske.. hur som helst händer något märkligt efter ett tag.


Det känns som att Silas, min hund som dog tidigare i år, kommer fram och nosar mig i ansiktet. Viftandes på svansen, för det är alltid kul när Simon ligger på golvet!
Golvet är ju hans, de tvåbenta håller ju mest till i soffor och på stolar.


Jag känner såklart inte hans kalla blöta nos, men det känns som att han är en centimeter från mitt ansikte och är överlycklig. Instinktivt försöker jag vifta bort honom eftersom jag inte riktigt gillar att pussas med honom som han med mig.


Helt plötsligt står jag upp.




Jag tänker inte mer på det utan betraktar istället min knallröda rygg och tänker att jag ser ut som en rosa-röd krokodil. Mycket fin body-mod….


I skrivande stund har jag precis rest mig upp, sittandes, i min vardagsrumssoffa. Arbetsdagen denna dag har varit knökfull med mer eller mindre allvarliga möten med flyktingar. Därtill har jag presenterat uppsatsidéer kopplade till flyktingintroduktion för elever på Campus som ska skriva sina ex-jobb. SKA-studenter för er som vet.. Kul var det! Sen fick jag skynda tillbaka till några fler möten och som grädden på moset, ett löneförhandlingsmöte med ett par chefer för ett nytt jobb ja sökt.. Tro fan man är slut när man kommer hem.


Fast nu blev det som sagt soffan istället för spikmattan.
Gårdagens upplevelse kom dock upp i mina tankar igen.... Silas.

Och hjälp vad jag började gråta.



video



Fy fan för cancer.